Försvarsspektaklet

Mikael Odenberg avgår. Det första positiva är att alliansen visar att man inte på något sätt har lättare att komma överens i en regering för att man kallar sig allians. Det andra positiva är att försvarsfrågan för ovanlighetens skull lyfts upp på dagordningen. Det är synd att den stannar vid frågan om försvarsanslagen. Den diskussionen är ganska irrelevant om frågan kring försvarets inriktning lämnas orörd. Man kan hoppas att så sker för som det är nu har försvaret gjorts om från grunden utan någon som helst offentlig diskussion. Skyldiga till detta demokratiska svek är samtliga politiska partier.

Högern och socialdemokratin har glatt ställt om från invasionsförsvar till ett "insatsförsvar". Det rimliga hade dock varit att helt sluta tala om ett försvar och istället tala om en krigsmakt. För det är just det som håller på att hända bortom offentligheten. Krigsivrarna i den svenska borgerligheten och socialdemokratin ger alla sitt medgivande när världens starkaste militärmakt ger sig ut på nykoloniala äventyr. Det finns dock gradskillnader mellan dessa - där bombälskande unghögern applåderar ger socialdemokratin sitt tysta medgivande. Vilket som är mest osmakligt vet jag inte.

Vänstern, tillsammans med miljöpartiet, har dock en nästan lika stor skuld till utvecklingen. Den pacifism, som på senare år har dominerat den svenska vänstern har förlamat oss i den försvarspolitiska debatten. Om vi har haft en åsikt har den begränsats till att uttrycka gillande åsikter kring minskade ekonomiska anslag till försvaret. Därmed har vi helt frånsagt oss ansvaret för nedmonteringen av den allmänna värnplikten och försvaret. Nu står vi med anfallsstyrkor utan att riktigt förstå hur det kunde gå till. När folkpartiet pratar om att skicka JAS-plan till Afghanistan för att understödja ockupationen blir nog många överraskade. Om inget händer kommer vi om några år att stå med ett NATO-medlemskap på halsen utan att riktigt förstå hur det gick till.

Hur ser då en vänsterpolitik som kan bemöta utvecklingen ut? Den första delen är ett försvar av den allmänna värnplikten, och kanske också en återgång till ett betydligt större antal värnpliktiga. Det är glädjande att kunna citera Lars Ohly för att förklara varför:

Det är mer folkligt förankrat. Sannolikheten för att en värnpliktsarmé ska delta i militära aktioner utan folkligt stöd måste ses som ganska begränsad. En yrkesarmé däremot har sin lojalitet i första hand med den militära organisationen. Därför hade det varit betydligt lättare att sätta in en yrkesarmé om Sverige hade beslutat sig för att delta i USA:s illegala angreppskrig mot Irak.

Det andra är en återgång till ett faktiskt invasionsförsvar. Den nedmontering av försvaret som skett har urholkat allmänhetens förtroende för dess förmåga att försvara vårat territorium vid händelse av angrepp. Detta är givetvis en medveten strategi från högern. När försvaret har krossats blir det lättare att övertyga det motvilliga svenska folket om att ett NATO-medlemskap är oundvikligt. Återgången till det reella invasionsförsvaret är också viktigt för vår utrikespolitik. Utan ett eget försvar kommer vi aldrig att vara trovärdiga som en neutral stat. Alla vet att länder utan egen armé alltid är beroende av andra. Det gamla talesättet "Varje land har en armé, sin egen eller någon annans" är alltför sant. Jag hoppas att vänstern kommer att ta sitt förnuft till fånga och inse det.

Tips på bra läsning kring försvaret:

Anders Eriksson: Minskade Försvarsutgifter Är Dåligt
Ali Esbati: Med stormsteg mot lego-här

Hur ska det nu gå med...

...freden, tillväxten och stabiliteten?

Borgerlighetens diskreta charm

Åsa Linderborg skriver idag i Aftonbladet om Linda Rosing och Carolina Gynning. Det är skarpt, briljant och en ordentlig käftsmäll riktad mot en journalistkår som i sin iver att sälja lösnummer glatt vräker ur sig en blandning av sexism och klassförakt. Det här kan vara årets bästa text i en svensk tidning på temat klass och kön.

Carolina Gynning är inte alls som Linda Rosing, konstaterade journalisterna direkt, hon har nämligen ”en solid bakgrund”. Linda saknar dörrmatta, men Carolina, ja, hon är ”en härlig vild tjej”. Tidningarna skriver att Linda är ”trashig” men Carolina ”en busig tjej som vågar göra det hon känner för”. Rosing är ”ett bimbo” men Gynning ”både glamorös och seriös”. Eller som Bingo Rimér formulerar det: ”Linda Rosing är en skandalblondin från Västerås, men Carolina Gynning är en jetset-blondin nyss hemkommen från Rivieran.”

Motljusbild

I en kommentar till föregående inlägg efterfrågades det motljusbilder från min sommar. Jag är inte sämre än att jag släpade med mobilen ut när jag var ute och sprang senast. Vattnet, båtarna och solen är mitt sällskap när jag är ute och motionerar.

Lågvattenmärke från Ekot

Ekot:

Tiotusentals människor protesterade igår i Venezuela mot att president Hugo Chávez planerar att stänga oppositionsvänliga mediebolaget RCTV.

Enligt de protesterande är beslutet är ett slag mot yttrandefriheten i Venezuela.

Presidenten har anklagat RCTV för att sända såpor som sprider omoral.

Den kommer att ersättas av en statlig kanal som visar program som förespråkar presidentens värderingar.

venezuelaanalysis.com:

Also, TEVES is supposed to be completely independent of the government, said Vice-Minister for Communicational Strategy, Amelia Bustillos, in an interview with the Colombian newspaper El Tiempo. Rather, it will be controlled by an independent foundation. The initial board of directors, though, will be appointed by the Ministry of Communication and Information, reported the newspaper El Universal today.

TEVES is replacing the strongly opposition-oriented RCTV station, whose broadcast license the Chavez government is refusing to renew. The 20-year license expires on May 27th of this year. According to government officials, RCTV’s license will not be renewed because of its support for the 2002 coup attempt and its 652 violations of the Law on Responsibility in Television and Radio.

Det finns mycket att säga angående att RCTV inte tillåts fortsätta i det marksända nätet i Venezuela. Någon stängning av kanalen är det dock inte fråga om eftersom inget förhindrar kanalen att sända via kabel och satellit, ungefär på samma sätt som en stor majoritet av världens kommersiella kanaler gör. Rimligtvis måste det i ett demokratiskt samhälle vara möjligt att de folkvalda beslutar om hur det begränsade antalet sändingsfrekvenser ska användas. Francisco Contreras skriver i Flamman:

Om regeringen Chávez stängde kanaler på löpande band och ersatte dem med propagandakanaler skulle det finnas skäl att vara orolig. Men så är inte fallet. Alternativa medier har de senaste åren vuxit kraftigt i Venezuela, liksom radio- och TV producerad av medborgarna själva. Idag, tisdag, meddelades att TEVES, den nya kanal, som ersätter RCTV på marknätet kommer bli Venezuelas första public service-kanal, fri från statlig styrning och på sikt självfinansierad.
Yttrandefriheten i Venezuela inskränks inte när RCTV förlorar rätten att sända via marknätet. Om man drar den slutsatsen blir det helt enkelt omöjligt att motverka både mediestödda statskupper och bryta de privata oligopolens makt över medierna.

På Ekot struntar man dock alla väsentliga aspekter av den här frågan. Istället ger man sken av att frågan handlar om såpor eller inte såpor. Kanske man också tycka att det är lite som att skjuta sig själv i foten, när en nyhetsredaktion inom svensk public service-radio säger att public service-TV i Venezuela skulle utgöra en propagandakanal för presidenten.

Kanske är den centrala frågan här om det är rimligt att Sveriges Radio och Ekot-redaktionen sprider ensidig propaganda från oppositionen i Venezuela. Det blir något paradoxalt när man går ut och anklagar en TV-kanal som man ännu inte sett något av för att göra exakt samma sak som man själv gör. Jag hoppas verkligen att den TEVES kommer att ta sitt public service-uppdrag på allvar och att man kommer att utgöra ett forum för kritisk samhällsjournalistik, något som Ekot alltmer sällan lyckas leva upp till.

Studentförbund i Tyskland

Det är med stor glädje jag uppmärksammas på att det under förra helgen bildades ett nytt socialistiskt studentförbund i Tyskland. DIE LINKE.Sozialistisch-demokratischer Studierendenverband är som namnet antyder knutet till det nya vänsterpartiet Die Linke. Vad jag har kunnat utläsa med min gymnasietyska är att förbundet som prioriterade frågor har kampen mot den nyliberala omstruktureringen av den högre utbildningen och terminsavgifter samt arbetet för att öka utrymmet för kritisk vetenskap och teori på universiteten.

Förhoppningsvis kommer vi framöver att kunna mötas inom den europeiska studentvänstern för att diskutera samarbete och utbyte av erfarenheter. Jag är nu mer motiverad än på länge att fräscha upp min tyska.

Kollektivet

Facken håller på att spela ut sin roll. Det är många som idag försöker påvisa att den fackliga kampen skulle vara något som hörde 1900-talet till, och som inte fyller någon funktion i den moderna kapitalistiska ekonomin. Ungliberaler skriker gång på gång ut att LO enbart finns till för att skydda ett antal pampars maktpositioner. Korttids- och timanställningar, projekt- och säsongsarbeten påstås omöjliggöra det kollektiva agerandet. När jag själv står på jobbet omgiven av ett fåtal fast anställda och en mängd killar i min egen situation - timanställd "studentkonsult" utan någon form av anställningstrygghet - känns facklig kamp avlägsen. Göran Greider påpekar i Arbetarklassens återkomst något som man då inte får glömma bort:

Men lika fel leder det att tro att dagens mer uppsplittrade arbetsmarknad, som delvis lämnar de fasta anställningarnas värld bakom sig, skulle göra det svårare att tala om arbetarklassen. Många stirrar sig blinda på arbetsmarknadens förändringar och tror att de omöjliggör kollektiv mobilisering. Men precis så såg ju, och än mer då än nu, arbetsmarknaden ut under den tidiga industrikapitalism då arbetarklassen som politiskt subjekt formerades. Säsongsarbete, osäkra anställningar, människor med halva sin varelse kvar i det agrara, andra halvan i det urbana; motsättningar mellan "arbetararistokrati" och okvalificerad arbetskraft, mellan män och kvinnor".

Någon homogen arbetarklass har aldrig funnits, vare sig kulturellt, socialt eller ekonomiskt. I tider när klassmedvetandet har pressats tillbaka av borgerlig propaganda, en vilsen vänster och nyliberal politik kan det vara bra att komma ihåg. Det är inte genom våra sociala likheter vi formeras som politiskt subjekt, utan genom insikten om att det endast är i egenskap av ett kollektiv som vi kan motsätta oss kapitalets attacker på våra liv.

Ask - en samhällsfara

Ibland säger politiker saker som verkligen får en att bli rädd. När Beatrice Ask pratar om att hon vill att internetoperatörer ska censurera och övervaka innehållet på internet är ett sådant tillfälle. I en intervju i Computer Sweden säger hon följande:

– Om operatörerna bestämmer så behöver ju inte jag dra gränsen. Vore det så att man enkelt kunde stifta lagar om det här skulle politikerna göra det. Men det är bara bra om operatören tar ett ansvar för saker som är direkt skadliga och samhällsfarliga. Jag ser inget märkligt med att man försöker förhindra det.

Att överlåta censur och övervakning så att Ask själv inte"behöver...dra gränsen" tyder fram för allt på politisk feghet. Här har vi en minister som vill begränsa människors utbyte av information på internet, men som helst vill slippa stå för det. Dessutom låter det ju underbart att företag godtyckligt ska bestämma vad som är tillåtet. Men å andra sidan är en enorm godtycklighet något som kännetecknat, och för den delen kännetecknar, alla former av övervakningssamhällen.

Jag blir faktiskt lite mörkrädd.

Venezuela - revolution eller USA-hat

För några dagar sedan skrev jag om det debattangrepp VSF Lund utsattes för av Ola Svedin på grund av att vi på en affisch om ett öppet möte om utvecklingen i Venezuela hade en bild av Hugo Chavez. Idag debatterade Ola Svedin frågan med Emma Bodén Malmsten, ordförande i VSF Lund, i Radio AF. Det första jag tänker när jag hör debatten är att den hätska ton Svedin använder sig av i sin debattartikel lyser med sin frånvaro i radiodebatten. Man kan också konstatera att debatten är alldeles för kort. Det blir tyvärr aldrig någon debatt om utvecklingen i Venezuela.

Det jag dock reagerar på mest är att Svedin tror att vårt Venezuela-föredrag skulle vara en del av någon slags USA-fientlighet. Jag har diskuterat, och debatterat, Venezuela och Chavez med ett stort antal kamrater, både inom och utanför Vänsterns Studentförbund. Ingen av dessa långa och seriösa diskussioner har behandlat USA. Vad vi faktiskt har diskuterat är allt från Chavez roll och betydelse och om Venezuela är ett socialistiskt land eller om vi bara sett början på en socialistisk revolution till vilka lärdomar vi kan använda oss av i vår politiska kamp här i Sverige och vad vi tycker om till exempel arbetarägda kooperativ. Det är samtliga spännande och relevanta frågor. USA-hatet lyser dock med sin frånvaro i dessa diskussioner. Därmed inte sagt att Venezuela inte har en positiv roll att spela i den internationella anti-imperialistiska kampen. För att komma på tanken att sätta likhetstecken mellan kampen för nationellt självbestämmande och USA-hat krävs det dock troligen att man är liberal.

Jag hoppas att debatten om utvecklingen i Venezuela fortsätter och jag kommer själv att återkomma till den här på bloggen.

Första maj

Då har man kommit hem och hunnit lugna ner sig efter en dag full med salladstillagning, slagordsskrikande, banderollbärande och en otroligt god stämning. I Lund får årets 1 maj ses som en succé. För första gången på flera år ökade antalet demonstranter. En av dagens höjdpunkter var det tal som hölls av Carolina Lindkvist, förbundsordföranden för Vänsterns Studentförbund. Hela talet kan läsas på www.studentforbundet.nu, men jag väljer att här klistra in avslutningen:

Det här är arbetarrörelsens internationella högtidsdag, och det handlar inte om regeringen, det handlar inte om nedskärningar eller försämringar, för vi är inga defensiva försvarare av ett dåligt fungerande system, vi är de som ser ljuset bortom trädtopparna, som känner förändringens vindar när den blåser mot vår hud. Vi är dom som ler mot befrielsens regn när det svalkar våra heta kinder. Idag är det arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi måste fortsätta arbeta, men vi måste också något annat: vi måste drömma om en bättre värld. Om fred och frihet, om bröd men också om rosor, om socialism och människovärde.