Kollektivet

Facken håller på att spela ut sin roll. Det är många som idag försöker påvisa att den fackliga kampen skulle vara något som hörde 1900-talet till, och som inte fyller någon funktion i den moderna kapitalistiska ekonomin. Ungliberaler skriker gång på gång ut att LO enbart finns till för att skydda ett antal pampars maktpositioner. Korttids- och timanställningar, projekt- och säsongsarbeten påstås omöjliggöra det kollektiva agerandet. När jag själv står på jobbet omgiven av ett fåtal fast anställda och en mängd killar i min egen situation - timanställd "studentkonsult" utan någon form av anställningstrygghet - känns facklig kamp avlägsen. Göran Greider påpekar i Arbetarklassens återkomst något som man då inte får glömma bort:

Men lika fel leder det att tro att dagens mer uppsplittrade arbetsmarknad, som delvis lämnar de fasta anställningarnas värld bakom sig, skulle göra det svårare att tala om arbetarklassen. Många stirrar sig blinda på arbetsmarknadens förändringar och tror att de omöjliggör kollektiv mobilisering. Men precis så såg ju, och än mer då än nu, arbetsmarknaden ut under den tidiga industrikapitalism då arbetarklassen som politiskt subjekt formerades. Säsongsarbete, osäkra anställningar, människor med halva sin varelse kvar i det agrara, andra halvan i det urbana; motsättningar mellan "arbetararistokrati" och okvalificerad arbetskraft, mellan män och kvinnor".

Någon homogen arbetarklass har aldrig funnits, vare sig kulturellt, socialt eller ekonomiskt. I tider när klassmedvetandet har pressats tillbaka av borgerlig propaganda, en vilsen vänster och nyliberal politik kan det vara bra att komma ihåg. Det är inte genom våra sociala likheter vi formeras som politiskt subjekt, utan genom insikten om att det endast är i egenskap av ett kollektiv som vi kan motsätta oss kapitalets attacker på våra liv.