Arbetslös?

Jag har precis satt mig ner vid bordet. Det är matpaus på kvällspasset på jobbet. 20 minuter. Jag börjar äta av den ganska äckliga Billys-pizzan som enligt förpackningen ska smaka kebab. Killen bredvid säger något om att få sparken. Först tänker jag inte på det. Mina arbetskamrater bredvid fortsätter dock att prata och efter ett tag förstår jag att det är vi alla som riskerar att få sparken. Det går rykten om att företaget vi jobbar på ska göra sig av med alla så kallade studentkonsulter. Först kopplar jag inte riktigt. Vi har ju hur mycket som helst att göra på jobbet. Vid årsskiftet fick vi löneförhöjning med nästan 14 procent, och så sent som i förra veckan började det ett par nya killar. Varför skulle vi, som ryktet säger, få sparken inom så kort tid som en och en halv månad? Det låter så orimligt att jag först inte tar det på allvar.

Pausen är slut och vi går tillbaka till arbetet. När jag står där och skruvar sönder TV-apparater, datorer och skrivare börjar jag tänka på vad det är jag faktiskt har hört. Jag riskerar att få SPARKEN. I mitten av mars kan det vara så att jag inte längre har ett arbete att gå till. Kommer jag att behöva gå tillbaka till att inte ha något att sysselsätta mig med på dagarna? Tillbaka till den ekonomiska osäkerhet det innebär att inte ha en fast inkomst? Samtidigt som jag står där och för mitt inre spelar upp en något dyster framtid märker jag att jag har börjat arbeta i ett högre tempo. Inom mig känner jag att det börjar växa fram en ångest kombinerad med uppgivenhet och ilska. Av någon konstig anledning får det mig att plocka sönder folks gamla elektronikskrot snabbare än innan. Kanske är det för för att visa för mig själv att jag inte förtjänar att utsättas för det här.

Det goda humöret är kört i botten. Endast med ett rykte har arbetsgivaren lyckats skapa ångest och en känsla av maktlöshet. Jag vet att jag tidigare har sagt att det passar mig ganska bra att för tillfället vara behovsanställd. Jag har själv kunnat välja när jag vill jobba. Nu när verkligheten kom i kapp mig är det dock uppenbart att bristen på trygghet inte vägs upp av något så banalt som att kunna ta en dag ledigt bara för att man känner för det. Uppsägningstid existerar inte. Om det vill sig illa kan arbetsgivaren en dag ringa och säga att vi inte längre behövs från och med dagen efter. Jag hoppas att den dagen inte kommer.