Heja HRF!

Idag blev då klart att den nya ägaren till salladsbaren Wild n’ Fresh har valt att gå med i arbetsgivarorganisationen Sveriges Hotell- och restaurangföretagare. Framför mig ser jag Federley och Wykman stå och gråta över att anställda i företaget nu inte behöver oroa sig för att vara utan sådana, näst intill kommunistiska, påfund som någorlunda rimliga löner, OB-tillägg, semesterlön och så vidare. Min egen erfarenhet från restaurangbranschen säger mig att detta inte på något sett är självklarheter. Kollektivavtal har jag bara sett på ett av fyra ställen jag jobbat på. Det var när jag jobbade som diskare någon gång under min gymnasietid. På de övriga ställena har jag fått leva med löner under kollektivavtalsnivån, inga OB-tillägg, och semesterlön som betalas ut endast till dem som i efterhand påpekar att man har rätt till det.

Möjligheten till facklig kamp inom restaurangbranschen är ofta begränsad. Otrygga anställningsformer gör att man drar sig för att klaga hos chefen. Att många arbetsplatser har få anställda medför att man blir väldigt utsatt om man skulle organisera sig fackligt, något kollektiv att hämta trygghet hos finns ofta inte. Det är heller inte ovanligt att ens arbetskamrater är släktingar eller vänner till den som äger restaurangen. Utöver dessa finns många andra förhållanden som gör att den fackliga solidariteten utifrån är så otroligt viktigt inom just restaurangbranschen. All heder till de fackligt aktiva i HRF som trots mediedrev och attacker från galna liberaler har stått upp för arbetarnas rättigheter!